Än har jag inte gett upp bloggandet ;)
Nu är det nio(!) dagar sen något skrevs här. Why? Som vanligt, när jag inte skrivit på ett tag, har jag varit alldeles för glad för att hitta saker att skriva om samtidigt som jag har haft massor med saker att göra. Bland annat har jag tagit tag i träningen. Aerobics på Friskis och Svettis en gång i veckan och gym på Atlantum minst två gånger, helst tre, per vecka är vad som gäller nu. Jag mår så sjukt mycket bättre när jag tränar. Tyvärr säger min kropp ifrån redan nu och därför sitter jag och skriver med lindad handled. Jag är inte förvånad, inte ett dugg, men det är trist att vakna mitt i nätterna av att handleden värker.
Första gången på ett gym är det ju alltid en instruktör som går igenom maskinerna. Min instruktör är Body Builder och kom precis tvåa i nån stor proffstävling! Det var intressant att gå runt bredvid henne och använda maskinerna efter henne när hon hade lagt på vad hon tyckte var ”lätta vikter som var lagom att börja med”. ”Öhhhhummm, jag kan inte rubba vikterna en millimeter, shit vad jag känner mig klen!” Det var roligt och annorlunda.
Idag är en segdag. Det regnar och jag fryser. Jag tror att jag ska försöka illustrera något igen och försöka hitta lite motivation. Yaay!
Kreativ!?
Nej nej nej, vart tog du vägen härliga känsla? I flera dagar har motivationen funnits där, mer än vanligt åtminstone, men idag var den borta igen. Dagen började kasst. Jag vaknade, kände den dumma illamåendekänslan och sen aj, smärta! Nacken och ryggen har varit halvt orörliga hela dagen. Stela och vidriga. Hela jag har varit seg. Men, nu är det som så att jag ska låta bli att skriva något mer negativt idag. För några dagar sen kom i alla fall motivationen att vara lite kreativ. Det kändes bra. Men då kom också tanken – ”Har jag valt rätt som valt tryckinriktningen, eller borde jag välja design?” Det är svårt att välja vad som känns bäst när inget av alternativen känns riktigt bra. Nu är det på väg att bli negativt igen..
Istället för att grubbla ska jag hålla kvar den lilla motivation som fortfarande finns. Jag ska beställa roliga pennor så jag kan rita för hand så fort jag fått min lön! Rita för hand är roligt! Jag behöver blir väldigt mycket bättre på det. Ikväll ritade jag i alla fall en bild i illustrator. En brud. Yay!
Löjlig lathet
Ibland är jag skrämmande lat. Tanken på att behöva göra något som är det minsta jobbigt är otroligt jobbig, faktiskt mycket jobbigare än vad det oftast är att göra själva grejen. I somras t ex, för kanske en och en halv månad sen var jag sjuk och var hemma från jobbet. Jag skulle i alla fall gå ut i parken och äta glass så jag kopplade med hemtelefonen till min mobil, ifall dom skulle ringa från jobbet. Det innebär ju att jag får betala ett mobilsamtal på min hemtelefonräkning varje gång någon ringer till min hemtelefon. Jag vet inte hur många gånger jag fått be folk att lägga på luren så jag kan ringa upp dom för att jag haft telefonen kopplad och inte vill betala det där mobilsamtalet. Nu, idag, kopplade jag äntligen ur vidarekopplingen. Att jag inte gjort det tidigare beror på att det är så fruktansvärt jobbigt att gå in på Telias hemsida och kolla upp vilken kod man ska trycka på telefonen för att ta bort tjänsten. Det är ju faktiskt sanslöst att man kan vara så lat. Jag begriper inte hur jag blev sån. Det är faktiskt löjligt! =)
Jag har blivit en datanörd.
Jag skulle precis stänga ner datorn och gå och lägga mig när jag fick en ganska läskig snilleblixt. Jag har blivit en datanörd. En tvättäkta datanörd. Jag spenderar säkert en tredjedel av ett dygn vid datorn varje dag. Det låter ju sjukt! Idag t ex har jag suttit vid datorn sen innan nio på kvällen. Nu är klockan nästan 04. Det enda jag har gjort är att slösurfa och snacka skit, med undantaget att jag har kollat ett avsnitt av Heroes, på datorn! Sju timmar i streck! Inte undra på att jag emellanåt (eller snarare alltid) känner mig som en slö soffpotatis som inte gör något vettigt av mitt liv. Jag gör ju ingenting! Klart som fan att det inte känns som att jag gör något vettigt då.
Nästa tanke. Kommer jag få sån där otroligt osexig hållning med gamnacke som alla datanissar får? Ångest! Jag måste sluta sitta vid datorn så mycket! Nu på en gång! Gonatt!
Människokännare
Jag kom nyss hem från en sjukt rolig utekväll. Från början hade jag inte alls tänkt gå ut ikväll, men sen blev jag medbjuden på en fest med lite gamla vänner. Jag kom aldrig till den festen. Istället drog jag med Mattias ut, grymt roligt. Av en slump sprang jag in i Dag på systemet. Jag känner egentligen inte Dag alls men han kom hit han också och festade med oss. Vi har snackat skit, lekt akrobater och så har jag showat med min gitarr. Roligt! Så hemma hos mig var det mest härjigt, men när vi väl kom ut på stan så blev det massa allvarsnack. Bra allvar. Jag har fått höra så många roliga saker om mig själv idag. Dels ytliga saker och dels mer personliga saker. Det är lite småläskigt när en person kan säga saker om en själv som man kanske inte själv tänker, men som samtidigt stämmer så sjukt bra. Det jag vill säga är att det är skönt med människor som förstår hur jag känner. Det är bra att såna finns. Jag blir dock lite förvånad, för jag har själv bilden av mig att jag inte låter människor lära känna mig så väldigt bra. Den bilden känns inte lika klar när någon annan talar om för mig hur jag är. Jag blir förvånad för att jag inte tror att jag är så lätt att läsa. Jag vet att jag lämnar ut mig själv här, alldeles för mycket ibland, men i vanliga fall har jag aldrig trott att jag gör det.
Hur som helst så ska jag krypa ner i sängen nu. Imorgon ska jag fika med mina härliga syskon och då är det väl smart att vara lite pigg åtminstone.
Självdestruktivitet.
”Självskadebeteende är ett beteende som innebär att man avsiktligt utsätter sin kropp för skada. Den som skadar sig själv gör det inte för att dö, utan tvärtom fyller beteendet ett flertal för personen positiva funktioner som självbestraffning, förflyttning av smärta och känsla av lugn.”
Tanken på vad det betyder, fast sett väldigt väldigt väldigt mycket lindrigare och endast på ett psyktiskt plan gör att jag börjar tro att jag är lite av en självplågare. Jag har mina saker som jag mår dåligt av och ändå sätter jag mig alltid i situationer där jag utsätts för dessa. Den senaste tiden, nu under sommaren, har jag kommit ifrån detta mer och mer och mått så mycket bättre. Istället hittar jag nu hela tiden nya problem. Ibland känns det nästan som att jag letar efter problem. Klarar jag inte av att vara glad all the time eller vad är det frågan om? Så fort jag känner mig glad på riktigt, alltså helt bekymmerslös, så hinner jag vara det max någon dag innan ett nytt bekymmer hinner ikapp mig. Än en gång handlar det om att skydda sig själv tror jag. När man är på topp är det mycket värre att ta smällar än när man redan känner sig nere. I alla fall inbillar jag mig att det är så. Om den dåliga känslan redan finns i kroppen ersätts den av en ny dålig känsla. På så sätt kommer man ifrån den första dåliga känslan. Jag begriper inte riktigt vad det är jag skriver just nu, det är egentligen bara funderingar. Jag försöker få grepp om varför jag reagerar som jag gör på saker emellanåt. Hela början på hösten har varit väldigt förvirrande på många plan och det är nog därför känslan av bortkommenhet finns. Jag begriper inte riktigt vad jag pysslar med emellanåt, men ibland tappar man väl helt enkelt bort sig själv i all förvirring. Ändå känns det som att jag är på rätt väg nu. Jag tror, och hoppas, att mitt liv börjar ordna upp sig. Lite lite i alla fall.
Kanske handlar det inte om att vara rädd för att bli ledsen som jag hela tiden trott. Det kanske istället handlar om att vara rädd för att vara glad och att vara rädd för att den glada känslan ska försvinna? Eller är det samma sak?
Tjejfest igen.
Igår var det kårkväll så vi förfestade hemma hos Micaela. Det var från början jag, Micaela och Maria. Vi kollade lite på idol och mojjade oss åt folk som gör bort sig. Varför sjunger varenda jävel Aint no sunshine? Sen kom Sandra och Helena. Det var väldigt roligt! Lite bilder..
Mickis, jag och Maria. Jag vet inte varför jag alltid får en ”galen” blick när jag är full!?
Helena dricker något grönt och Sandra ser ut att säga något i stil med Ahaaaaaa =)
Så hur gick det då?
Dagen blev inte alls som jag tänkte mig. Det jag skrev igår att jag skulle göra blev det sisådär med:
Gå upp senast halv elva - Maria ringde mig vid tio så jag gick faktiskt upp i tid.
Städa lägenheten så jag orkar vara här – Jag började städa lite, men inte tillräckligt.
Strunta i skolan eftersom jag iaf bara blir på dåligt humör av att vara där – Det blev skola i alla fall, och det var inte hemskt..
Gå till stan och fota mig till mitt körkort eftersom mitt gamla är trasigt – Efter skolan fikade jag med Micaela och shoppade shorts. Det var roligare.
Fixa ett par till ärenden när jag ändå är på stan och surrar – Eftersom jag aldrig var på stan blev det inga andra ärenden fixade.
Laga nån god mat som jag kan leva på några dagar – Matlåda hos mamma….
Sen ska jag vara glad och fortsätta se cool ut i min hatt haha! – Jag ska nog se cool ut i min hatt ikväll, för helt plötsligt bestämde vi oss för att gå ut på kåren ikväll. Whii!! Jag är glad.
Sen ska jag vara glad!
Nu ska jag ta tag i mitt liv, så tror jag att jag kommer må bättre! Imorgon ska jag:
- Gå upp senast halv elva
- Städa lägenheten så jag orkar vara här
- Gå till stan och fota mig till mitt körkort eftersom mitt gamla är trasigt
- Fixa ett par till ärenden när jag ändå är på stan och surrar
- Laga nån god mat som jag kan leva på några dagar
- Strunta i skolan eftersom jag iaf bara blir på dåligt humör av att vara där
Sen ska jag vara glad och fortsätta se cool ut i min hatt haha!
Ångest som inte är ångest, bra ångest! .??
Ångest!
Nu är det dags igen. Ett till inlägg som egentligen inte är till för att läsas, utan mest ett sätt för mig själv att få ur mig det jag tänker. Jag har ju faktiskt skrivit förhållandevis lite ångestinlägg på slutet, bara ett av de senaste tio inläggen som haft den förbannade ångesttonen faktiskt. Whii..
För en stund sen satt jag och skrev vad jag kände om i princip allt. Tårarna rann hela tiden. Varför är det så läskigt att vara ärlig mot sig själv? När man är rädd för att vara ledsen är det så väldigt mycket lättare att gömma sig i sina egna tankar istället för att våga lämna ut sig själv. På nåt sätt intalar jag mig själv att det är lättare att vara ledsen för att man tänker saker man aldrig säger än vad det är att bli ledsen för att man har lämnat ut sig själv och varit ärlig. Men, ju mer jag tänker på det, desto mer känns det som att det inte handlar om att vara ärlig mot andra eller inte. Det handlar om att vara ärlig mot sig själv. Ingen annan är så bra på att döma mig som jag själv är, och de flesta gånger är det jag själv som gör mig mest illa. Jag vet att det är dumt att spekulera i vad som kan hända om man är ärlig eller inte, men det gör jag som ett slags skydd för att jag tror att jag blir mindre ledsen då. Det känns bra att vara beredd på vad som kan hända. Nu inser jag dock mer och mer att det kanske inte alls är så. I slutändan kan ju faktiskt ingen veta hur saker blir, och då låter det ju faktiskt helt ärligt jubelkorkat att gardera sig och kanske rentutav vara ledsen i onödan.
Det här blev inte alls vad jag hade tänkt mig. Jag hade tänkt skriva om det jag kände för stunden. Istället blev det ett inlägg om att våga känna det man känner. Jag tänkte egentligen skriva om att jag är arg på mig själv för att jag säger att saker är okej som inte är okej. Ju mer jag skrev nu insåg jag dock att det var nog mer okej än vad jag trodde. Det är i alla fall helt okej nu. Den här gången lyckades jag faktiskt vända en dålig känsla till en bra känsla av att skriva. Jag är grym! :)
Så, ångest som inte är ångest, bra ångest! .??
