Varför finns dåliga dagar?
Varför finns såna här skitdagar när det känns som att det mesta går åt skogen och allt som kan krångla krånglar? Blööh för såna dagar! Jag hatar dom.
Kan nån tala om för mig varför dom överhuvudtaget finns? Dom får mig att må dåligt. Den som säger att det är för att man ska uppskatta bra dagar mer, den får stryk. Punkt.
Jodå, nej men jag är nöjd.
Jag är nöjd för att jag har så mycket att göra så att jag knappt hinner tänka på att det är mycket. Jag är nöjd för att vår designlärare flyttar deadlines till tidigare datum. Jag är nöjd för att min dator bråkar med mig och vägrar låta mig arbeta effektivt. Jag är ännu mer nöjd när datorn startar om av sig själv och tar tio(!) minuter på sig att starta. Jag är också nöjd för att min kropp bråkar med mig och gör ont.
Det roliga är att jag faktiskt ÄR nöjd! Jag slipper tänka på att det är mycket eftersom jag inte hinner det. Jag måste arbeta under större press, vilket är det arbetssätt jag arbetar bäst under. Jag får ta pauser lite då och då helt motiverat eftersom datorn är kass. Till sist, kroppen gör lite mindre ont idag.
Konsten att vända något dåligt till något bra. Punkt.
Lilla fröken Westlund
Jag undrar när lilla fröken Westlund ska sluta vara en sån grubblerska. Hon kan grubbla tills hon är helt trasig, alldeles i onödan. Tänk så dumt det kan bli bara för att hon inte kan tygla sina tankar.
Jag är nog lite knäpp som skriver om mig själv i tredje person, men vem bryr sig?
Vart har mitt minne tagit vägen?
Hur kan jag vara så otroligt glömsk? Det spelar ingen roll vad jag bestämmer mig för att göra eller hur många gånger någon säger en sak till mig, jag glömmer det ändå. Ett exempel är att jag har varit utan en del lampor länge. Min lägenhet är därför stundtals ganska mörk. Varje gång jag åker för att handla tänker jag att jag ska köpa lampor. För ett par dar sen skulle jag köpa två saker, lampor och batterin. Hem kommer jag med batterin och frukost. Jag begriper inte riktigt hur jag lyckas. Igår när jag var och handlade stod jag vid tidningshyllan och fick syn på lamporna. Ja! tänkte jag, nu ska jag fasiken komma ihåg dom. Jag vänder mig om i fem sekunder, väljer en tidning och går och betalar. När jag är hemma tänker jag: Jävlar, lamporna!
Bäst var nog ändå igår. Egentligen borde jag sitta och skriva Högskoleprovet just nu. Sent på kvällen är det en vän som säger hörrudu Lisa, är du medveten om att det är Högskoleprovet imorgon, du ska ju skriva det!? Öhhh eeehh, jag hade inte en susning om det. Jag var helt säker på att det var säkert minst en månad kvar till det så det hade jag slängt ur tankarna för längesen. Jag blev så irriterad att jag struntade i att skriva det. 350 spänn, eller hur mycket det är, åt skogen. Fast jag satt i natt och valde på om jag skulle slänga 350 spänn åt skogen eller om jag skulle slänga en hel dag och ett bra humör åt skogen. Det är verkligen så galet tråkigt att skriva det provet.
Idag glömde jag också. Jag åkte till Rosa Huset för att köpa tyger. Två olika tyger skulle jag ha. Jag lyckades med att komma ihåg ett av dom. Jag kom visserligen hem med två tyger, men det andra var inte det jag egentligen skulle ha. Minnet hann dock ikapp mig ganska snabbt den här gången, men med tanke på att jag redan hunnit cykla iväg från den hemska, varma och totalt överbefolkade butiken fanns det inte en chans i världen att jag skulle vända.
Värst är ändå när folk berättar saker för mig, som jag intresserar mig för och så glömmer jag bort det. Jag kan få samma sak berättad för mig flera gånger och knappt ha en minsta aning om att jag nånsin pratat om det. Det känns lite elakt då det nog ganska lätt kan uppfattas som nonchalans och oengagemang. Men, det är verkligen inte så. Jag är engagerad på riktigt, men det försvinner ändå. Jag måste helt enkelt vara otroligt disträ. Men jag tycker inte att jag varit sån här förut, jag begriper ingenting.
Kreativ!?
Nej nej nej, vart tog du vägen härliga känsla? I flera dagar har motivationen funnits där, mer än vanligt åtminstone, men idag var den borta igen. Dagen började kasst. Jag vaknade, kände den dumma illamåendekänslan och sen aj, smärta! Nacken och ryggen har varit halvt orörliga hela dagen. Stela och vidriga. Hela jag har varit seg. Men, nu är det som så att jag ska låta bli att skriva något mer negativt idag. För några dagar sen kom i alla fall motivationen att vara lite kreativ. Det kändes bra. Men då kom också tanken – ”Har jag valt rätt som valt tryckinriktningen, eller borde jag välja design?” Det är svårt att välja vad som känns bäst när inget av alternativen känns riktigt bra. Nu är det på väg att bli negativt igen..
Istället för att grubbla ska jag hålla kvar den lilla motivation som fortfarande finns. Jag ska beställa roliga pennor så jag kan rita för hand så fort jag fått min lön! Rita för hand är roligt! Jag behöver blir väldigt mycket bättre på det. Ikväll ritade jag i alla fall en bild i illustrator. En brud. Yay!
Människokännare
Jag kom nyss hem från en sjukt rolig utekväll. Från början hade jag inte alls tänkt gå ut ikväll, men sen blev jag medbjuden på en fest med lite gamla vänner. Jag kom aldrig till den festen. Istället drog jag med Mattias ut, grymt roligt. Av en slump sprang jag in i Dag på systemet. Jag känner egentligen inte Dag alls men han kom hit han också och festade med oss. Vi har snackat skit, lekt akrobater och så har jag showat med min gitarr. Roligt! Så hemma hos mig var det mest härjigt, men när vi väl kom ut på stan så blev det massa allvarsnack. Bra allvar. Jag har fått höra så många roliga saker om mig själv idag. Dels ytliga saker och dels mer personliga saker. Det är lite småläskigt när en person kan säga saker om en själv som man kanske inte själv tänker, men som samtidigt stämmer så sjukt bra. Det jag vill säga är att det är skönt med människor som förstår hur jag känner. Det är bra att såna finns. Jag blir dock lite förvånad, för jag har själv bilden av mig att jag inte låter människor lära känna mig så väldigt bra. Den bilden känns inte lika klar när någon annan talar om för mig hur jag är. Jag blir förvånad för att jag inte tror att jag är så lätt att läsa. Jag vet att jag lämnar ut mig själv här, alldeles för mycket ibland, men i vanliga fall har jag aldrig trott att jag gör det.
Hur som helst så ska jag krypa ner i sängen nu. Imorgon ska jag fika med mina härliga syskon och då är det väl smart att vara lite pigg åtminstone.
Självdestruktivitet.
”Självskadebeteende är ett beteende som innebär att man avsiktligt utsätter sin kropp för skada. Den som skadar sig själv gör det inte för att dö, utan tvärtom fyller beteendet ett flertal för personen positiva funktioner som självbestraffning, förflyttning av smärta och känsla av lugn.”
Tanken på vad det betyder, fast sett väldigt väldigt väldigt mycket lindrigare och endast på ett psyktiskt plan gör att jag börjar tro att jag är lite av en självplågare. Jag har mina saker som jag mår dåligt av och ändå sätter jag mig alltid i situationer där jag utsätts för dessa. Den senaste tiden, nu under sommaren, har jag kommit ifrån detta mer och mer och mått så mycket bättre. Istället hittar jag nu hela tiden nya problem. Ibland känns det nästan som att jag letar efter problem. Klarar jag inte av att vara glad all the time eller vad är det frågan om? Så fort jag känner mig glad på riktigt, alltså helt bekymmerslös, så hinner jag vara det max någon dag innan ett nytt bekymmer hinner ikapp mig. Än en gång handlar det om att skydda sig själv tror jag. När man är på topp är det mycket värre att ta smällar än när man redan känner sig nere. I alla fall inbillar jag mig att det är så. Om den dåliga känslan redan finns i kroppen ersätts den av en ny dålig känsla. På så sätt kommer man ifrån den första dåliga känslan. Jag begriper inte riktigt vad det är jag skriver just nu, det är egentligen bara funderingar. Jag försöker få grepp om varför jag reagerar som jag gör på saker emellanåt. Hela början på hösten har varit väldigt förvirrande på många plan och det är nog därför känslan av bortkommenhet finns. Jag begriper inte riktigt vad jag pysslar med emellanåt, men ibland tappar man väl helt enkelt bort sig själv i all förvirring. Ändå känns det som att jag är på rätt väg nu. Jag tror, och hoppas, att mitt liv börjar ordna upp sig. Lite lite i alla fall.
Kanske handlar det inte om att vara rädd för att bli ledsen som jag hela tiden trott. Det kanske istället handlar om att vara rädd för att vara glad och att vara rädd för att den glada känslan ska försvinna? Eller är det samma sak?
Ångest som inte är ångest, bra ångest! .??
Ångest!
Nu är det dags igen. Ett till inlägg som egentligen inte är till för att läsas, utan mest ett sätt för mig själv att få ur mig det jag tänker. Jag har ju faktiskt skrivit förhållandevis lite ångestinlägg på slutet, bara ett av de senaste tio inläggen som haft den förbannade ångesttonen faktiskt. Whii..
För en stund sen satt jag och skrev vad jag kände om i princip allt. Tårarna rann hela tiden. Varför är det så läskigt att vara ärlig mot sig själv? När man är rädd för att vara ledsen är det så väldigt mycket lättare att gömma sig i sina egna tankar istället för att våga lämna ut sig själv. På nåt sätt intalar jag mig själv att det är lättare att vara ledsen för att man tänker saker man aldrig säger än vad det är att bli ledsen för att man har lämnat ut sig själv och varit ärlig. Men, ju mer jag tänker på det, desto mer känns det som att det inte handlar om att vara ärlig mot andra eller inte. Det handlar om att vara ärlig mot sig själv. Ingen annan är så bra på att döma mig som jag själv är, och de flesta gånger är det jag själv som gör mig mest illa. Jag vet att det är dumt att spekulera i vad som kan hända om man är ärlig eller inte, men det gör jag som ett slags skydd för att jag tror att jag blir mindre ledsen då. Det känns bra att vara beredd på vad som kan hända. Nu inser jag dock mer och mer att det kanske inte alls är så. I slutändan kan ju faktiskt ingen veta hur saker blir, och då låter det ju faktiskt helt ärligt jubelkorkat att gardera sig och kanske rentutav vara ledsen i onödan.
Det här blev inte alls vad jag hade tänkt mig. Jag hade tänkt skriva om det jag kände för stunden. Istället blev det ett inlägg om att våga känna det man känner. Jag tänkte egentligen skriva om att jag är arg på mig själv för att jag säger att saker är okej som inte är okej. Ju mer jag skrev nu insåg jag dock att det var nog mer okej än vad jag trodde. Det är i alla fall helt okej nu. Den här gången lyckades jag faktiskt vända en dålig känsla till en bra känsla av att skriva. Jag är grym! :)
Så, ångest som inte är ångest, bra ångest! .??
Tack tanten!
Tvångstankar
Räkna steg, räkna trappsteg, räkna allt som går att räkna, tyck inte om udda tal, tyck speciellt lite om talen tre och nio och alla andra tal som kan kopplas ihop med dom två talen, gå inte på a-brunnar och lägg inte nycklarna på bordet. Varför håller man på? Jag har hundra miljoner grejer minst jag håller på med, varav några av dom jag nyss nämnde. Så onödigt. Det är inte så att jag tror att världen ska gå under om jag råkar göra nåt av det jag inte ”får” göra. Ändå finns tvångskänslan där. Men okej, räkna trappsteg är jag förbannat bra på. Hos mamma finns det två trappor med nitton steg i varje och hos pappa finns det sex trappor. Den första trappan är nio steg lång, den andra sju och dom resterande fyra är åtta steg vardera, räknat nerifrån. Så självklart tänker jag på det när jag går i dom trapporna. Nu tror ni antingen att jag är knäpp i huvudet eller så känner ni igen er. Men säg nu att jag inte skulle räkna trappstegen, vad skulle jag då fundera på när jag går i dom jävla trapporna och håller på att dö på grund av den enorma avsaknad av kondition jag har? Nu vet jag ju exakt hur många steg det är kvar hela tiden och då blir det ju lite lättare kanske. Haha.
Idag hamnade jag i alla fall i en väldigt lustig situation som måste varit grundad i en tvångstanke. Jag och en till person, som jag inte tänker säga vem, gick runt hörnet vid ett hus varpå den andra personen kläcker ur sig en jäkligt rolig mening som avslutas med ordet kn*lla. I samma sekund som ordet sägs kommer en tant runt hörnet från andra hållet, så människan jag går med säger det praktiskt taget rätt i ansiktet på den tanten. Tanten stannar på tvären mitt på trottoaren och ser helt vilsen ut. Jag och den andra kilar iväg fortare än kvickt och fnittrar som sjutton. Sen vänder vi oss om. Tanten, som först stannade mitt på tvären på trottoaren har nu börjat mäta trottoarens bredd med hjälp av längden på sina egna fötter. Ni vet man sätter fötterna framför varandra och räknar antalet. Jaha!?!? Varför!? Det måste ha varit en tvångstanke. Det roliga blir då att spekulera i varför hon gjorde det just där. Mätte hon längden på trottoarer vid alla hörn på hus? Eller var det för att hon fick ett, hmm, chockerande ord slängt rätt upp i ansiktet helt plötsligt och inte visste varken ut eller in? Hela situationen blev i alla fall väldigt underlig och jag skrattade hela resten av promenaden. Tack tanten, din roliga tvångstanke (jag vet, man ska inte skratta åt sånt) gjorde mig bekymmerslös en stund! :)
Att inspireras av att må dåligt verkar väl sådär!?
Just nu känner jag mig glad. Det blev en bra kväll. Nu ska jag försöka skriva något om glada känslor eftersom jag är alldeles för bra på att bara skriva när jag mår dåligt. I flera tidigare inlägg har jag skrivit att jag har mycket svårare för att skriva när jag mår bra. Jag hittar ingen inspiration. Man inspireras väl av olika saker, men att inspireras av att må dåligt verkar väl sådär!? Så, nu ska jag lära mig att hitta inspiration när jag är glad.
Glada känslor. Hmm. Jag kan inte förklara varför allt helt plötsligt känns annorlunda och bättre. Jag har inte riktigt grepp om det själv ens. Frågan är om det bara är tillfälligt eller om det kanske är dags att jag slutar fundera och börjar ta tag i mitt liv på riktigt. Just nu behövs det.
Det är skitsvårt att skriva glada saker! Hur kan det vara så? Borde det inte vara lättare att skriva bra saker? När jag skriver dåliga saker om hur jag mår så är det oftast känslor som är tagna enbart från just den stunden. Det är ett sätt att försöka reda ut alla konstiga tankar som finns och på så sätt må lite bättre. Ofta fungerar det, faktiskt!
Hur som helst. Jag är glad för stunden, och jag antar att det är det viktigaste. Nu ska jag krypa ner i sängen och sova utan att ställa klockan för en gångs skull. Whii!
