Jag är bara en fis i rymden
Jo, nu var det ju faktiskt ett sjukt tag sen jag skrev nånting här. Först hetsskriver jag några dar, hävdar att nu jävlar ska jag hålla i bloggandet och sen får jag nåt mycket bättre för mig (typ pussas, skyll på matty, han är alldeles för söt). Och, bloggandet dör. Det är min melodi.
Nu ska jag inte göra nåt sånt mer försök. Istället ska jag klaga har jag tänkt. Jag tycker inte om att klaga, jag kanske gjorde det förut, men inte längre. Fast, idag har jag faktiskt rätt att klaga. Klagar man på rätt sätt kanske man rentutav kan se det komiska i det.
Hur som helst, dagen börjar med att jag vaknar och sätter mig i Mattias soffa och spelar på mitt kära DS. Det är nog faktiskt ett av mina bättre inköp. Ögonen börjar värka så vi åker hem till mig för att jag ska få tag på mina glasögon som jag faktiskt aldrig orkar bära runt på. Dumt. Huvudet värker. Sen ringer underbara mamma och är snäll, jag hoppar i sängen och slår huvudet i en betongvägg. Yippiekajej.
Så, huvudvärken är ännu värre men så får jag den glädjande nyheten att min efterlängtade nya dator kommit tillbaka från servicen, eftersom den var trasig när jag fick den från första början. Nu vet jag inte hur mycket skit man får snacka om företag men det är ett företag med stort F. Den som tror att datorn är hel efter två veckors service, fyra samtal med en hjärndöd kundtjänst och bara ren tristess tror så fel man kan. Datorn är lika trasig som innan.
Nu kan man ju tycka att dom skulle kunna tycka lite synd om mig och hjälpa till på bästa sätt. Men jobbar man på företaget med stort F så går det inte. Då ska man istället vara ännu mer butter och tvär än innan. Jag vet att jag bara är en av deras miljoner kunder så jag är väl en fis i rymden för dom, men snälla.
Jag ringer istället till återförsäljaren DustinHome och säger att jag vägrar prata mer med tillverkaren, och äntligen får jag hjälp. Egentligen får jag inte mer hjälp än innan, men den här killen är iaf trevlig, och det gjorde det hela så galet mycket bättre. Nu blir jag av med datorn igen, men what to do about it liksom?
Om man kollar statistiken för mitt bloggande så har jag väl gjort mitt för ett par månader framöver nu. Så, ha en trevlig höst vetja!
Förresten sög även poker idag. Tomtar är det enda jag behöver säga.
Jag vann en tävling
Jag vann en tävling! Knasigt, det händer inte alltför ofta. Jag är verkligen sämst på att vinna tävlingar tror jag. Tävlingen jag vann var i alla fall ”bästa mansutstyrsel” på GT-sittningen CrossDress där tjejerna skulle vara killar och tvärtom. Jag var självklart utklädd till pimp! Bilden har jag snott från Mattias, som också ägde som min stylist!
För att jag vann fick jag en Zorrohatt. Jag är nöjd. Tack.
Lilla fröken Westlund
Jag undrar när lilla fröken Westlund ska sluta vara en sån grubblerska. Hon kan grubbla tills hon är helt trasig, alldeles i onödan. Tänk så dumt det kan bli bara för att hon inte kan tygla sina tankar.
Jag är nog lite knäpp som skriver om mig själv i tredje person, men vem bryr sig?
Glammigt utan Glamour
Jag borde blogga, tänker jag nästan hela tiden när jag sätter mig vid datorn och tråkar. Men, jag har inget att skriva om, eller jag har inget att skriva som jag vill att alla ska läsa. Jag skulle kunna fortsätta mala på om bekymmer och ångest som jag gjort tidigare, men det är ju bara onödigt, och faktiskt finns det inte lika mycket av den varan längre. Varför skulle det vara roligt att läsa? Jag vill skriva en glad och rolig blogg, men när jag är glad och har roligt glömmer jag bort att skriva om det. Istället lägger jag nu upp en liten bild på en illustration av ett vinglas som jag gjort hyfsat klart nu. Kommer nog inte orka göra mer på det i vilket fall som helst. Det blir inte så mycket knåpande med sånt där längre. Eftersom jag inte valde designinriktningen blir det inte speciellt mycket av den biten i skolan, och annars finns det inte riktigt tid för det. Fast nu ska faktiskt jag och Jossan göra ett projekt som kräver åtminstone en del formgivning. Roligt faktiskt! Glammigt på sitt eget lilla fräcka vis hoppas jag att det blir! Enough nu, godnatt!
Ska jag skriva 2?
För tillfället lever jag i totalt mörker. Inte för att jag mår dåligt eller för att jag grubblar, utan snarare för att alla mina lampor i min lägenhet har gått sönder ungefär samtidigt och jag antingen har glömt eller varit för lat för att köpa nya. Jag tippar på glömt, men i själva verket är det nog någon dold och undanträngd kombination av båda.
Nu in på något helt annat. Det har dykt upp en ny kategori i min blogg, helt huxflux. Jag vet inte var den kommer från för jag har inte medvetet lagt till den själv. Dessutom känns det långt borta att jag skulle ha råkat gå in på bloggen, sätta muspekaren vid kategorier, skriva in en kategori och sen trycka på spara utan att märka det själv. Så var kommer den från? kategorin som heter 1. Nu är det ju så att eftersom den har hoppat dit, alldeles av sig själv, måste jag ju skriva något i den kategorin. Men, vad i hela världen kan man skriva under något som heter 1? Ska jag skriva 2? 1 är liksom en siffra, ett nummer. Ska jag skriva om ”ett nummer”?
Ibland imponeras jag nästan av min totala oförmåga att vara fyndig, men ändå försöker jag. Självinsikt.
Kreativ!?
Nej nej nej, vart tog du vägen härliga känsla? I flera dagar har motivationen funnits där, mer än vanligt åtminstone, men idag var den borta igen. Dagen började kasst. Jag vaknade, kände den dumma illamåendekänslan och sen aj, smärta! Nacken och ryggen har varit halvt orörliga hela dagen. Stela och vidriga. Hela jag har varit seg. Men, nu är det som så att jag ska låta bli att skriva något mer negativt idag. För några dagar sen kom i alla fall motivationen att vara lite kreativ. Det kändes bra. Men då kom också tanken – ”Har jag valt rätt som valt tryckinriktningen, eller borde jag välja design?” Det är svårt att välja vad som känns bäst när inget av alternativen känns riktigt bra. Nu är det på väg att bli negativt igen..
Istället för att grubbla ska jag hålla kvar den lilla motivation som fortfarande finns. Jag ska beställa roliga pennor så jag kan rita för hand så fort jag fått min lön! Rita för hand är roligt! Jag behöver blir väldigt mycket bättre på det. Ikväll ritade jag i alla fall en bild i illustrator. En brud. Yay!
Jag har blivit en datanörd.
Jag skulle precis stänga ner datorn och gå och lägga mig när jag fick en ganska läskig snilleblixt. Jag har blivit en datanörd. En tvättäkta datanörd. Jag spenderar säkert en tredjedel av ett dygn vid datorn varje dag. Det låter ju sjukt! Idag t ex har jag suttit vid datorn sen innan nio på kvällen. Nu är klockan nästan 04. Det enda jag har gjort är att slösurfa och snacka skit, med undantaget att jag har kollat ett avsnitt av Heroes, på datorn! Sju timmar i streck! Inte undra på att jag emellanåt (eller snarare alltid) känner mig som en slö soffpotatis som inte gör något vettigt av mitt liv. Jag gör ju ingenting! Klart som fan att det inte känns som att jag gör något vettigt då.
Nästa tanke. Kommer jag få sån där otroligt osexig hållning med gamnacke som alla datanissar får? Ångest! Jag måste sluta sitta vid datorn så mycket! Nu på en gång! Gonatt!
Människokännare
Jag kom nyss hem från en sjukt rolig utekväll. Från början hade jag inte alls tänkt gå ut ikväll, men sen blev jag medbjuden på en fest med lite gamla vänner. Jag kom aldrig till den festen. Istället drog jag med Mattias ut, grymt roligt. Av en slump sprang jag in i Dag på systemet. Jag känner egentligen inte Dag alls men han kom hit han också och festade med oss. Vi har snackat skit, lekt akrobater och så har jag showat med min gitarr. Roligt! Så hemma hos mig var det mest härjigt, men när vi väl kom ut på stan så blev det massa allvarsnack. Bra allvar. Jag har fått höra så många roliga saker om mig själv idag. Dels ytliga saker och dels mer personliga saker. Det är lite småläskigt när en person kan säga saker om en själv som man kanske inte själv tänker, men som samtidigt stämmer så sjukt bra. Det jag vill säga är att det är skönt med människor som förstår hur jag känner. Det är bra att såna finns. Jag blir dock lite förvånad, för jag har själv bilden av mig att jag inte låter människor lära känna mig så väldigt bra. Den bilden känns inte lika klar när någon annan talar om för mig hur jag är. Jag blir förvånad för att jag inte tror att jag är så lätt att läsa. Jag vet att jag lämnar ut mig själv här, alldeles för mycket ibland, men i vanliga fall har jag aldrig trott att jag gör det.
Hur som helst så ska jag krypa ner i sängen nu. Imorgon ska jag fika med mina härliga syskon och då är det väl smart att vara lite pigg åtminstone.
Sen ska jag vara glad!
Nu ska jag ta tag i mitt liv, så tror jag att jag kommer må bättre! Imorgon ska jag:
- Gå upp senast halv elva
- Städa lägenheten så jag orkar vara här
- Gå till stan och fota mig till mitt körkort eftersom mitt gamla är trasigt
- Fixa ett par till ärenden när jag ändå är på stan och surrar
- Laga nån god mat som jag kan leva på några dagar
- Strunta i skolan eftersom jag iaf bara blir på dåligt humör av att vara där
Sen ska jag vara glad och fortsätta se cool ut i min hatt haha!
Ångest som inte är ångest, bra ångest! .??
Ångest!
Nu är det dags igen. Ett till inlägg som egentligen inte är till för att läsas, utan mest ett sätt för mig själv att få ur mig det jag tänker. Jag har ju faktiskt skrivit förhållandevis lite ångestinlägg på slutet, bara ett av de senaste tio inläggen som haft den förbannade ångesttonen faktiskt. Whii..
För en stund sen satt jag och skrev vad jag kände om i princip allt. Tårarna rann hela tiden. Varför är det så läskigt att vara ärlig mot sig själv? När man är rädd för att vara ledsen är det så väldigt mycket lättare att gömma sig i sina egna tankar istället för att våga lämna ut sig själv. På nåt sätt intalar jag mig själv att det är lättare att vara ledsen för att man tänker saker man aldrig säger än vad det är att bli ledsen för att man har lämnat ut sig själv och varit ärlig. Men, ju mer jag tänker på det, desto mer känns det som att det inte handlar om att vara ärlig mot andra eller inte. Det handlar om att vara ärlig mot sig själv. Ingen annan är så bra på att döma mig som jag själv är, och de flesta gånger är det jag själv som gör mig mest illa. Jag vet att det är dumt att spekulera i vad som kan hända om man är ärlig eller inte, men det gör jag som ett slags skydd för att jag tror att jag blir mindre ledsen då. Det känns bra att vara beredd på vad som kan hända. Nu inser jag dock mer och mer att det kanske inte alls är så. I slutändan kan ju faktiskt ingen veta hur saker blir, och då låter det ju faktiskt helt ärligt jubelkorkat att gardera sig och kanske rentutav vara ledsen i onödan.
Det här blev inte alls vad jag hade tänkt mig. Jag hade tänkt skriva om det jag kände för stunden. Istället blev det ett inlägg om att våga känna det man känner. Jag tänkte egentligen skriva om att jag är arg på mig själv för att jag säger att saker är okej som inte är okej. Ju mer jag skrev nu insåg jag dock att det var nog mer okej än vad jag trodde. Det är i alla fall helt okej nu. Den här gången lyckades jag faktiskt vända en dålig känsla till en bra känsla av att skriva. Jag är grym! :)
Så, ångest som inte är ångest, bra ångest! .??
